hemmahosmini

Nu har det snart gått en vecka sen jag voltde med bilen och jag har kommit till insikt att man är inte odödlig, fast att man tror det. Saken är ju den att jag han ju aldrig bli rädd, eller rädd å rädd, jag fattade nog ganska snabbt att det aldrig skulle gå vägen, när bakvagnen på bilen släppte greppet. Det som jag kom på härom kvällen var att efter att jag hade försökt häva den första sladden, så stack det iväg ganska snabbt åt andra hållet och att det skakade till i bilen. Så troligtvis så har jag även glidit längs vajerräcket även med förarsidan, det är inget som jag vet säkert, för allt gick så fruktansvät fort så det går bara inte att komma ihåg. Eller så är det att hjärnan har förträng det hela, inte vet jag. Undrar om man kan bli hypnosiserad och komma ihåg allt eller så kanske man inte ska minnas allt?!

Vilken chock det måste ha varit för Jonny när jag ringde å sa att jag hade kvaddat bilen, jag kan bara gå till mej själv hur jag skulle ha reagerat om det var han som ringde, usch, vill inte ens tänka tanken. Kom på förut, varför ringde jag inte själv till Jonny när jag hade fått min mobil och talat om hur jag mådde? För det enda som jag tänkte på när Karina kom emot mig var "Jag måste ringa till Jonny" Jag var så skakig att jag inte ens kunde slå hans telefonnummer, för så skakade mina händer, och inte bara mina händer utan hela jag.

Annars så har det gått ganska bra den här veckan ändå, jag var väldigt stel i nacken efter några timmar på jobbet första dagen och trött i ryggen men det är väl inte så konstigt. Mina axlar har väl inte heller mått så bra, så på onsdagkväll när jag kom från jobbet, så värmde jag en riskudde och la på axlarna. Å jösses så skönt det var, värme!!! Onsdagkväll var även väldigt jobbig, tänkte mycket på det som hade hänt och vad jag varit med om och sen kom jag på att det skakade till i bilen och sen den där svarta asfalten...

Jag har nog pratat med allt å alla om det som har hänt, så till alla er där ute TACK! för att ni orkar lyssna på mej. Å troligtvis så kommer jag att fortsätta prata om det, så jag hoppas att ni orkar lyssna igen å igen. Men det kan ju vara så att jag kommer ihåg mer å mer, (nu låter det som jag har haft minnesförlust) å då måste jag ju ventilera det också.

Nä, nu ska jag ta å laga mat tills min underbara sambo kommer från jobbet. Så till alla er där ute, kör försiktigt, olyckan kan komma snabbt.

Ni är underbara allihopa! Puss å kram!